Äntligen en lugn stund för mig själv. Behöver lite ensamhet, men samtidigt äter den upp mig inifrån. Jag fattar inte. Varför kan allt inte bara falla på plats och fungera? Varför måste man känna att allt man vill ha finns så långt bort? Och varför utvecklar bara vissa Ö-komplexet som gör att livet känns alldeles för litet, även om Gotlandsflyg utökar flyglinjerna?
Jag måste iväg.
Helt och hållet.
Nu.
Kan inte andas här,
inte här,
inte här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar