Tröttheten slår in som en våg över mig efter en lång helg. Tre timmars sömn i natt. Vaknar vid två av att någon står i rummet och tittar på mig, är arg och skriker jättefula saker. Jag förstår ingenting. Och när jag går till jobbet på morgonen upptäcker jag att han har knytit ihop mina skosnören. Ja, jag är fullt allvarlig. Han har knytit ihop dem med femton knutar. Femton.
Inser att allt är förbi. Det finns inget gott kvar, utan allt är bara trasigt. Det gör fruktansvärt ont. Inombords. Utombords. Inuti.
Och nu vill jag fly, fly för att det är det enda jag egentligen är bra på. För att jag inte står ut med att leva i verklighet.
I alla fall inte min egen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar