Jag vet inte om det beror på att man sovit på ett sjukhusgolv en hel natt, men idag tycks världen vara helt upp och ner. Man har helt och hållet tappat förtroende för gotländsk sjukvård, och när tabbarna som gjorts är så tydliga att man börjar fundera över baltisk läkekonst som ett alternativ - då är det fan illa. Man lyckades ändå hålla sig förhållandevis stabil under natten och försöka vara ett stöd, men när jag åkte från sjukhuset imorse så brast det helt. Fy fan för att se någon man bryr sig om må så dåligt och ha så fruktansvärt ont. Och när ingen, verkligen ingen, verkar göra något åt det. För smärtlindring. För underlättnad. För vad som helst. Något! En minut känns som en hel evighet och tiden står stilla.
Just nu vill jag bara att Katja ska vara klar med operationen, komma hem och få sova en hel natts sömn. Det är allt jag vill.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar