fredag 10 augusti 2007

overdosing memory lane

edition whatever

Sittandes här i soffan hos bror - med hans cheap-O-Rusta-gitarr, en stor kupa rödvin och blicken över solnedgången - så hamnar man åter någonstans på memory lane.
I tankarna, där ingen hör. Eller lyssnar.

Jag vill i alla fall berätta om hur jag kom att älska musik i ett hem med en pappa som levde för det, och en mamma som var tondöv och tvingade iväg mig för att köpa skivor med Helmut Lotti.

Jag vet egentligen inte när det började.
Under hela min uppväxt hängde den där på väggen.
Strattan.
Pappas bruna Fender Stratocaster från sextiotre.

Det var något speciellt med pappa när han berättade om den handsvarvade gitarren, som han hade haft sedan tidernas begynnelse om du frågade honom. Årsmodellen var 63, och det var en av de sista att se dagens ljus i en amerikansk fabrik "innan japsarna fick händerna på produktionen", som far min sa med lysande blick.
Med åren kom den att bli en del av mig också, och med mina alldeles för små och klena barnhänder rörde jag de blåsfyllda fingrarna mot strängarna och skapade ljud. Det dröjde säkert till högstadiet innan jag kunde ett enda ackord, men det behövdes inte. Det var jag och strattan.

Pappa sa aldrig att jag inte fick spela på gitarren trots att jag var nittio centimeter hög och hade hår som svinto. Han ville nog aldrig säga något om det, även fast det gjorde lite ont i honom varje gång.

Under tonåren brukade jag hänga på mig den och sätta på Hole på högsta och försöka att lira med. Jag rockade.

Det gör jag nu med.
Och jag älskar musik lite mer för varje dag.

Inga kommentarer: