a walk down memory lane

first edition

När sommarlovet kom var alla glada. Jag var inte så gammal, tolv år eller så, men sommaren för mig innebar mest ensamhet. I samma stund som I denna ljuva sommartid mumlades falskt av barnen under skolavslutningen på Fornsalens gård, var alla långt ute på landet.
I alla fall i tankarna.

Jag hade inget land att åka till. Oftast levde jag på att åka runt till alla kompisars land, men det påminde på något sätt ännu mer om vad jag inte hade och faktiskt saknade. Mycket.

I mig mindes jag somrarna ute i Svajde hos mormor och morfar med släkten.
Hur jag, David, Alexander och Adam lekte på Ulfens röda lastbil.
Båtturerna med moffas motorbåt.
Håvar och spigg i hinkar på bryggan.
Jag mindes varma kvällar i husvagn med förtält.
Kärlek och bråk.
Glass och flundra.
Det var sommar för mig.

Av någon anledning som jag var för liten för att förstå så mynnade Svajde ut i ingenting och ingen ville tillbringa sommaren där längre. Inte med varandra.
Sommar i Svajde fanns inte längre för familjen Svensson.

Och så hände det.

Jag hade tjatat i år över att jag också ville ha ett land som alla andra jag kände. Som Malin och Petronella. Jag ville ha någonstans att ligga i gräset och titta på molnen, och sova länge på mornarna. Långt bort ifrån trafik och stad.
Mamma och pappa fick höra om en stuga som stod i meterhögt gräs och luktade ruttet.
I Svajde.
Inte långt senare var den vår.

continued...