Den ruttna stugan i det meterhöga gräset var helt fantastisk. Det fanns egentligen inget med den som tilltalade, förutom att den låg just där den låg, mitt i hjärtat av Svajde - vid vattnet
Jag vill minnas att vi köpte den i slutet av sommaren, och när skolan började igen på min födelsedag (som den mer eller mindre alltid gjort) så hade jag något nytt att berätta för alla barn med sommarbruna ben. Klara hade nu ett eget land och det var stora nyheter. För mig.
En omfattande renovering påbörjades och hela vintern innehöll helger i Svajde. Jag minns novemberdagar med doft av regn, skog och väggisolering.
Sommaren innan högstadiet hände något. Jag åkte på mitt sista ridläger i Garda, och när jag kom tillbaka från det minns jag att jag sov i 16 timmar i streck i stugan. Där fanns ett lugn och en trygghet som jag aldrig hade känt någon annanstans.
Till hösten kom den stora chocken.
Sjuan.
Det fanns nog inget i världen som hade kunnat förbereda mig för sjuan, och högstadiet var en värld där man var helt övertygad om att man var vuxen och klok. Jag var självklart raka motsatsen, men det förstod jag aldrig själv.
Inte då.
Att åka till Svajde blev mer eller mindre ett straff för en tonåring som hellre ville hänga på McDonalds och äta femkronorsglass in på natten med svartrockarna som hade nithalsband.
Jag kom att hata Svajde. Kröken på vägen ner till stugan blev ett helveteshål, och varje meter efter den var ett steg närmare elden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar